RESOLUTION ANGÅENDE FACKFÖRENINGSFRÅGAN
OM FACKLIG KAMP
Fackföreningar
är proletariatets mest grundläggande och första organisationer. De uppstår
spontant bland klassens massor då kapitalägarna tenderar att betala mindre än
det naturliga priset för varan; arbetskraft,
dvs. mindre än vad som krävs för arbetskraftens reproduktion. Fackföreningarna
uppstår helt enkelt som självförsvarsorganisationer mot kapitalismens omättliga
rovlystnad. Fackföreningar är alltså i sig själva inga på något sätt
revolutionära organisationer och fungerar på det hela taget enligt
kapitalismens avtalslogik; vill inte kapitalisterna köpa arbetarklassens vara, dvs.
arbetskraften, under de premisser vi arbetare bestämt så säljer vi inte vår
vara. Utsugningen i sig ifrågasätts inte av den fackliga kampen, utan istället
under vilka former utsugningen ska ske.
Historiskt
så har fackföreningen dock varit en skola för arbetarklassen då de har tvingats
konfrontera både enskilda kapitalister, kapitalistsammanslutningar, strejkbrytare
och framförallt den borgerliga statsapparatens repressiva styrkor. Den har
disciplinerat proletariatet under tider av stor nöd och fostrat dem i
förståelsen av sig själva som en klass för sig. Den fackliga kampen tenderar
dock alltid att bli trångsynt och föda en självgod ekonomistisk syn på
klasskampen, där man glömmer proletariatets klassintressen för kortsiktiga
vinningar för sin egen organisation. Den fackliga kampen har sedan de första
fackföreningarnas bildande också tenderat att vara som starkast bland de övre
skikten hos proletariatet, då de haft mest att förlora i de oftast defensiva
striderna.
OM DAGENS
FACKFÖRENINGSRÖRELSE
Sedan
de första arbetarna av nöd bildade sina lokala fackföreningar och betalade runt
en fjärdedel av sin usla lön i fackföreningsavgift så har mycket hänt. Kapitalisterna lyckades, sedan seklets början, köpa det övre skiktet av
arbetarna inom arbetarklassen och med stöd av reformisterna i det
socialdemokratiska partiet (SAP) lyckas kapitalisterna knyta den fackliga apparaten till sin stat. Detta sker i språng under
hela 1900-talet. Höjdpunkten kom 1976 i o m etablerandet av Medbestämmandelagen
(MBL). Även om den fackliga kampen bara rör frågor om pris på varan arbetskraft så ser borgarklassen det som
en fara att den uppmuntrar arbetarklassens organisering och att den känner sin
egen styrka i de strider man tagit, vunnit eller förlorat. Därför vill de att
regleringen ska ske utan några initiativ underifrån och med statliga instanser
som utslagsgivande i konflikter på arbetsmarknaden. En korporativ stat och
korporativa fackföreningar växer fram.
Drömmen
att ta tillbaka LO-byråkratin från reformisternas inflytande blir en absurd
dröm om man förstår dagens LO som just det utskott av den borgerliga
statsapparaten som det utgör. Lika lite som vi kan ta över Statspolisen inifrån
polisens egna led, lika lite kan vi ta över hela LO-apparaten. Att propagera
för en demokratisering av LO fortsätter att fostra arbetarna i illusionen om
möjligheten att ”rädda LO” och således kommer de längre från att inse
nödvändigheten att kämpa själva. Detta utesluter inte kamp inom sin fackklubb,
vilket både är möjligt och tvunget, och om möjlighet ges kan man även vinna
klubben för revolutionär facklig kamp.
ORGANISERING
Vår
grundläggande inställning som kommunister är att vi måste finnas där massorna
är, således bör vi deltaga i den fackliga kampen. Om en arbetsplats har en
överväldigande majoritet av anslutna till ett specifikt LO-fack, bör kamraterna
tillhöra samma fack. På fackmötet har man chans att göra sin röst hörd och få
förtroendet från sina arbetskamrater. Att inte frukta repressalier och att
sätta arbetarkollektivets intressen före sina egna är grundprincipen för
kommunistiskt fackföreningsarbete. Att företräda hela klassens intressen kan
man bara göra genom att identifiera de krav som de arbetare har som står längst
ned på skalan. Det är alltså inte nödvändigt att identifiera och driva
majoritetens krav. Röd Facklig Opposition (RFO) måste framhäva egendomsfrågan som den
grundläggande frågan och lyfta frågan om den sociala revolutionen i kampen mot reformisterna. I övrigt ska RFO-medlemmen sikta
mot; att vara en god arbetskamrat som hellre gör mer än sin del än att lämpa
över arbetet på andra, att inte låta personliga problem stå i vägen för
arbetarnas enhet och att inte tala bakom ryggen på arbetskamraterna om det inte
är grundat i en politisk nödvändighet.
Konkret
så måste vi bilda cirklar så fort som möjligt på en arbetsplats. Finns det en
enda intresserad arbetare bör denne organiseras och regelbundna studiemöten
måste hållas.
När det är nödvändigt så bör vi uppmuntra och konkretisera egna fackklubbar
som går utöver cirkelverksamhet, såsom Röd Facklig Opposition (RFO) historiskt gjorde
under Komintern. På varje arbetsplats måste de lokala förhållandena beaktas och kampen måste i första hand föras där arbetarklassens finns.
POLITIK
Avslöja
LO som en i grunden rutten organisation och ta avstånd från illusionerna om att
demokratisera eller reformera LO. Ta kampen i de lokala facklubbarna,
organisera motståndet i en fraktion på arbetsplatsen och försök vinna
majoriteten av arbetarna för en revolutionär facklig linje. Lyckas man vinna
majoriteten i klubben måste man förbereda för möjligheten att fortsätta kampen på
högre regional nivå.
I det
fackliga arbetet enas vi på klasskampens grund, vi är motståndare till en
klasskamp på enhetens grund, liksom idén om enhet på ideologins grund.
RFO avstår inte att lyfta frågan om den sociala revolutionen men detta kan inte läggas
fram på ett klumpigt eller repetitivt sätt. Vi måste försöka hitta vägar som gör att arbetare
”själva” kommer till slutsatsen att en distribution av samhällets rikedomar är
avhängigt av vem som äger och kontrollerar produktionen. I avsaknad av ett revolutionärt parti som är drivande i arbetet med att bygga upp kämpande arbetarkollektiv framstår partipolitisk obundenhet som logisk. Men RFO förkastar tendensen till avståndstagande från varje diskussion kring parti-frågan. Den svenska historien visar att kämpande arbetarkollektiv över hela landet bara kan uppstå om ett revolutionärt parti driver på. RFO ser som sin uppgift att upplysa om detta.
FÖR KÄMPANDE
ARBETARKOLLEKTIV!
No comments:
Post a Comment